Blivande Sjuksköterskan
Då har jag snart förhoppningsvis gått färdigt första terminen på Sjuksköterskeutbildningen i Sundsvall.
Ännu har allt gått bra och jag är otroligt nöjd över hur bra jag har presterat och faktist överträffat mig själv, många gånger med min kunskap!
Till sist nu ska vi skriva en uppsatts innan sommaren. Då ska vi göra en litteraturstudie med hjälp av vetenskapliga artiklar. Jag och en kursare ska skriva om "hur den psykiska hälsan kan påverkas hos makar till de med alzheimers sjukdom".
Ett ämne som intresserar mig otroligt mycket, och som även blir ännu roligare att jobba om när man har mycket kunskap om demenssjukdomar och faktist tidigare har mött dessa fall.
Ännu har allt gått bra och jag är otroligt nöjd över hur bra jag har presterat och faktist överträffat mig själv, många gånger med min kunskap!
Till sist nu ska vi skriva en uppsatts innan sommaren. Då ska vi göra en litteraturstudie med hjälp av vetenskapliga artiklar. Jag och en kursare ska skriva om "hur den psykiska hälsan kan påverkas hos makar till de med alzheimers sjukdom".
Ett ämne som intresserar mig otroligt mycket, och som även blir ännu roligare att jobba om när man har mycket kunskap om demenssjukdomar och faktist tidigare har mött dessa fall.
Den måste vara en otroligt jobbig situation. Man brukar säga att en demenssjukdom, är den anhörigessjuksom. Detta även just efetrsom den anhöriga drabbas otroligt mycket av detta och det kan inte vara helt lätt alla gånger.
Till sommaren kommer jag att arbeta på Förlossningen och kvinnokliniken i Sundsvall. Det känns otroligt kul med nya utmaningar och få ännu mer kunskap med mig i ryggsäcken. Vilken upplevelse att få vara med i den underbara stunden då ett nytt liv föds, och den förändrar föräldrarnas hela liv. Vilken lycka!
Älskar mitt jobb och jag är så otroligt nöjd och stolt över mig själv, i och med denna utbildning.
"If you can dream it, you kan do it!"
Till sommaren kommer jag att arbeta på Förlossningen och kvinnokliniken i Sundsvall. Det känns otroligt kul med nya utmaningar och få ännu mer kunskap med mig i ryggsäcken. Vilken upplevelse att få vara med i den underbara stunden då ett nytt liv föds, och den förändrar föräldrarnas hela liv. Vilken lycka!
Älskar mitt jobb och jag är så otroligt nöjd och stolt över mig själv, i och med denna utbildning.
"If you can dream it, you kan do it!"
Begränsad tid, bra tid eller bara tid
Det gjorde ont. En sån smärta som inte går att beskriva. Jag hade ont i hela kroppen, men kunde inte sätta mitt finger på var smärtan befann sig.
Nu har det gått två månader sedan jag skrev mitt sista inlägg. Det är inte speciellt mycket som har hänt sedan dess. Jag har nu flyttat hem och fortsätter min behandling från hemmet. Men saken är den att jag mår ju så otroligt dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ändå på något konstigt sätt förstått att jag kommer att dö, men jag har inte accepterat det. Men det som jag känner mest panik över är att jag vill inte dö själv eller uppleva smärta. Jag vill att allt ska vara tyst, fridfullt, utan smärta, här hemma, med mina nära och kära i närheten. När jag dör vill jag ha en ceremoni i kyrkan med lugn musik. Det ska vara fint. Fint för mig.
Jag fick panik, svårt att andas. Andnöd. Visste inte vilket ben jag skulle stå på eller vad jag skulle ta mig till. Mamma som alltid har varit hemma med mig, såg att det var något som inte stod rätt till. Hon ringde till de som har koll på mig under tiden då jag vårdas i hemmet. Det handlar mycket om teamarbete. Det är dels hemtjänstpersonal som hjälper mig med vissa saker som jag längre inte klarar av att göra själv. Eftersom mamma bara delvis är hemma och delvis jobbar lite så behöver jag hjälp med att få i mig mat och så. Jag har ingen vidare matlust längre. Mamma säger att om jag inte börjar äta så kan någon blåsa på mig för att jag ska ramla om kull. Jag ser ut som ett benrangel. Dock så får jag näringsdropp så jag ändå får i mig vätska, näring och de olika salterna som kroppen behöver. Sedan kommer även SSIH- specialiserad sjukvård i hemmet, hem till mig och bland annat tar prover och ger mig cytostatika. I teamet är det b.la läkare, sjuksköterska, undersköterska arbetsterapeut och sjukgymnast. Jag har rätt till att få hjälp dygnet runt om jag vill det.
Då hon ringde till SSIH så sa hon att de fick skynda sig hit, eftersom jag hade så svårt att andas. Jag tog bara korta snabba andetag och fick inte luft riktigt. Mamma satte en plastpåse för munnen min som jag kunde andas i för att jag inte skulle svimma. För så såg det verkligen ut på mig. När teamet kom hade min andnöd lugnat ned sig. När de kom kollade dem syremättnaden i blodet på mig, den vara bara 94% då det normalt ska vara mellan 95-100%. Jag fick på en en näs grimma med syrgas i för att kunnas andas lättare och lugnare. Min sjuksköterska som oftast brukar komma till mig heter Karin. Jag och harin har en mycket bra relation med varandra och för henne kan jag berätta nästan allt. Till och med mer än vad jag berättar för mamma. Hon är verkligen närvarande och lyssnar på mig under samtal. Hon visar att hon är intresserad på vad jag har att säga genom att hon ställer följdfrågor. Det känns aldrig som att hon är upptagen eller i tanken påväg någon annan stans. Hon sitter på en stol i samma höjd dom mig och lyssnar. Det gör hon verkligen.
Hon satte sig ner och frågade.
- Hur är det idag Emelie? Jag ser att det är något som inte stämmer. Hur mår du egentligen?
- Det är förjävligt! sa jag till Karin. Jag har sån otroligt dålig aptit vilket gör att jag inte äter något. När jag äter något så kräks jag bara. Jag får såna panik attacker hela tiden och börjar nästan att klättra på väggarna då jag inte vet riktigt vad jag ska ta mig till. Jag känner mig hela tiden så förvirrad och konstig i huvudet. Jag blir så lätt arg och irriterad. Jag glömmer ochså småsaker ibland. Jag har blivit så otroligt smal och har inget hår kvar. Mitt hår är borta, jag är flint! Jag sover hela tiden då jag blir så otroligt trött av mina jävla förbannade behandlingar. Jag hatar dehär!
Jag umgås inte längre med mina vänner. Jag umgås inte med någon. Jag gör inget på dagarna, för jag orkar inte. Jag orkar inte för jag ska ju ändå dö snart. Jag kommer att dö snart Karin.
Karin tittade mig i ögonen och sa: Jag förstår att allt detta måste vara otroligt jobbigt för dig Emelie. Jag förstår inte hur du känner man jag förstår ATT du känner så. Jag ska göra allt vad jag kan tillsammans med mitt team för att lindra dina symtom Emelie. För såhär ska du inte behöva ha det. Jag föreslår jag jag får ta lite prover på dig för att b.la kolla så att d inte för fel kaliumvärde då du har kräkts så mycket. Det borde inte vara fel eftersom du även får dropp, men det är lika bra att kolla.
Karin kollade även tempen på mig. Jag hade feber sa hon. Hon gav mig en Alvedon som skulle sänka febern eftersom det inte berodde på en infektion. Det var tydligen vanlig vid en avancerad cancerform. Hon kollade ännu en gång min syremättnad i blodet med en klämma på fingret genom pulsoximetern. Nu hade jag iaf kommit upp i 98% så det var ju mycket bättre. Hon kollade även blodsockret på mig eftersom jag äter dåligt. Ett fastevärde sa hon borde ligga mellan 4-6.1 och ja hade 5.2 så det var normalt. Annars sa hon att ett symtom på lågt blodsocker är att man kan bli förvirrad, blek och kall svettig. Precis som jag hade upplevt mig. Hon tog även ett EKG för att se till så att mitt hjärta inte var påverkat på något vis. Om man har lågt kaliumvärde så kan man lät få hjärtsopp tydligen. Då blev jag rädd.
Karin erbjöd mig att få stämningshöjande medicin mot min dödsångest. Hon sa att det kunde vara bra att bli på lite bättre humör även för att vilja hitta på lite saker, om du orkar förståtts.
- Sen är det ju dehär med din aptitlöshet Emelie, sa Karin. Hur känner du inför det? Vad tycker du om att äta? Finns det något som vi kan erbjuda att laga?
- Ja, jag tycker ju faktiskt om lasagne, sa jag då.
- Ja men då fixar vi det, sa Karin. Och om du inte tycker att det hjälper så kan du bli erbjuden att få kortison för att öka aptiten.
- Och hur är det med dina avföringsvanor? Sa Karin.
- Ja det var nog tre-fyra dagar sedan jag var på toa senast, sa jag.
- Oj, ja man brukar säga att det får minst gå tre dagar annars kan det vara ett tacken på förstoppning. Andra symtom på förstoppning kan vara apptitlöshet, illamående och kräkningar, kolikliknande buksmärtor, små hårda avföringskulor, diarré och att man har svårt att hålla tätt då det gäller kisseriet. Har du upplevt några av dessa symtom? Man kan lätt få förstoppning vid inaktivitet, så mitt förslag till dig är att försöka vara uppe och gå lite mer och se till att du får i dig tillräckligt med vätska. Vi ska även göra i ordning en remiss till dig då du får komma in på en röntgen av din buk. Detta för att se så det inte kan finnas någon tumör som kan ha stoppas passage hindret.
Då det gäller din irritation och förvirring så är det ett vanligt tecken då man har hjärnmetastaser som du har Emelie. Men det är viktigt att man då det gäller all symtomlindring tittar till vad orsaken kan vara. Sover du dåligt? är du demprimerad? har du feber? infektion? smärta?
-Hur ofta brukar du kräkas Emelie? är det vid speciella tillfällen? Hur ser den ut? mängd? alla dessa saker kan vara avgörande för att ta reda på orsaken till varför du kräks. Rimliga orsaker till din kräkning kan vara läkemedel (ex. morfin), strålbehandling/ cytostatika, hjärnmetastaser och smärta. Eftersom man ska se till att behandla orsaken så kan det vara att rimligt alternativ att du får kortison som både hjälper avsvullnaden av din tumör och mot din oro och ångest. Saker som man bör undvika för att underlätta illamåendet är dofter av matos, starka parfymer, blommor eller kaffe. Vi ska skapa en lugn och trygg miljö som du trivs i Emelie så du känner att du kan försöka slappna av. Om illamåendet är som värst på morgonen kanske man kan försöka att skjuta upp frukosten lite och att du får läkemedel mot illamående före måltid. Ex. prostafen. Det kan vara skönt om rummet ditt är vädrat och att du kan blir serverad kalla drycker.
Du sa även att du hade känt dig mycket trött? Några orsaker till detta kan vara din snabba viktnedgång, depression eller läkemedel.
- okej säger jag och nickar. Jag tar till mig det hon säger, jag lyssnar på henne. Hon har faktiskt bra råd, tänker jag. Men... något som är ett väldigt stort problem i det hela, säger jag. Det är min ångest och oro. Den går inte att beskriva. Det är så otroligt hemsk. Jag är rädd Katarina. Jag är rädd för att dö, jag vill inte dö. Ena dagen är jag förberedd och andra dagen är jag så rätt dom jag bara kan bli. Jag får sån panik ibland så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Kommer jag någonsin att få träffa min familj och mina nära igen? Vad händer med dem? Vad känner dem egentligen? Är det helt säkert att jag kommer att dö eller kan det kanske ändras? När kommer jag i så fall att dö. Jag vill inte. Jag vill inte tänka dessa hemska tankskar, fastän jag måste. Gissar att det är något som alla i livets slut behöver gå igenom. En kris. Jag är rädd för att dö, det vill jag bara inte. Jag önskar att jag kunde bli frisk. Fast samtidigt vill jag bara sticka huvudet under sanden.
Karin tystnar. Som att hon verkligen tar i det jag säger. Hon kollar mig i ögonen och nickar. Jag hör vad du säger Emelie. Som sagt så kan vi inte säga hur lång tid du har kvar Emelie, men det är en begränsad tid. Du är allvarligt sjuk i cancer och vi kan inte bota din sjukdom. Men vi kan lindra dina symtom och ändå se till att du får må så bra som möjligt. Jag ska prata med vår läkare om att du ska få stämningshöjande medicin för att du ska få en bättre livskvallité. Vilja hitta på saker i den mån som du orkar. Man får börja prioritera saker som du orkar med. Kanske åka ut och resa med familjen? Eller bara hitta på något kul här hemma? Det finns även olika typer av avslappningsövningar, muskelterapi, massage eller så kanske du har något bra förslag på vad som får dig att må bra? Vad som kan få dig att slappna av.
Jag ska prata med läkaren om det vi har pratat om, hur vi ska gå vidare med detta. Så återkommer jag imorgon till dig Emelie om det går bra? Några frågor som du har än så länge?
Dagen därpå fick jag komma till sjukhuset på remiss för en röntgen av min buk. Under tiden som de skulle göra undersökningen så sa de att de inte fick några bra bilder. Det var lite svårt att se. Därför fick jag dricka ett kontrast som skulle göra så att det syntes bättre på röntgenbilderna. Sjuksköterskan sa att det var viktigt att jag drack mycket vätska för att kunna driva kontrasten ut ur kroppen.
Efter att bilderna var färdiga så kallade min vanliga doktor in mig till hans rum. Mamma, pappa och andreas var med mig denna gång.
- Emelie, jag måste tyvärr meddela att du har fått en metastas i din tjocktarm (colon). Där av dina symtom, illamående, att du inte hade varit på toa på länge och att du hade ont i magen. Men där emot så ser det mycket lovande ut att genomföra en operation. Där emot så kommer jag då att behöva ta bort sista delen av tjocktarmen och även ändtarmen då all vävnad där är död. Vi kommer behöva att sätta en colostomi. Sa läkaren.
- Va? En till tumör? Vad är colostomi för något?
- Ja det är ju såhär att eftersom jag kommer behöva att operera bort sista delen av din tarm, så behöver ju din avföring ta vägen någonstans. Då gör man ett hål på magen där en bit av din tarm sticker ut. Det är mycket viktigt att man noggrant tvättar och håller rent där med vanligt vatten. Det är som en påsen som man sätter på magen som omger halet från din tarm. Då kan din avföring rinna ut i påsen.
- Aldrig i livet! Jag tänker inte ha en jävla påse på magen med mitt bajs i. Aldrig! Det kan jag säga dig, ALDRIG!
- Okej Emelie, jag förstår om detta känns jobbigt och att det kommer som en chock. Men jag måste tyvärr säga att det ser så pass illa ut att vi måste operera sig nu idag för att din tarpassage inte ska bli helt blockerad. Då kan det spricka och allt innerhåll åker ut i buken. Då kan man få bukhinneinflammation vilket inte är något att rekommendera. Jag kan inte tvinga dig till en operation men det är att rekommendera.
- Okej, sa jag bara. Fast att jag inte ville så förstod jag att det var min enda chans. Jag skulle på en påse på magen där min avföring skulle samlas i en sörja. Jag ville inte. Det kändes så onaturligt och annorlunda. Men jag litade verkligen på Lars och att han visste att det var det enda rätta.
Så jag gjorde det.
Inte bara mitt hår, mitt ansikte, min kropp, min personlighet, min syn och min ork hade denna jäviga sjukdom tagit ifrån mig. Jag kunde inte ens gå på toa längre som "normalt folk". Där låg jag. Hemma i min säng på mitt rum. Jag tror det var 12:e gången jag låg och såg på filmen "i taket lyser stjärnorna". Den är ju verkligen så fin den filmen.
Trotts att min tumör nu är borta mår jag fortfarande illa. Men doktorn säger att man även kan må illa av cytostatikabehandlingen. Därför har jag inte längre någon matlust kvar och går bara mer och mer ner i vikt. Jag äter ganska dåligt då jag inte ens knappt vet vad jag tycker om för slags mat längre. Fast jag vet att det är viktigt att jag äter för att orka med. Men Katarina säger att det är huvudsaken att jag äter så mycket som jag kan/ vill/ orkar. Resen av den näring som jag behöver kan jag få i mig via näringsdrycker som jag ändå tycker är ganska så goda, eller dropp. Jag tycker om att äta frukt, det är gott.
Det är jobbigt att inte vara jag längre. Det är det verkligen. Jag är inte den Emelie som jag alltid har brukat vara. Att inte känna igen sig själv. Det är inte lätt. Men jag gissar att det är bara att vänja sig. För såhär kommer det ju att vara. Resten av mitt liv, tills jag dör. Jag har förlorat så mycket från mig själv. Att jag inte länge är mig själv. Jag vill och orkar inte längre visa mig bland folk. Ne, de vill jag inte. Fast ändå på ett sätt så skulle jag mer än gärna åka till skolan och träffa mina vänner. Det är svårt, det är det verkligen. Jag har ingen ork. Fast jag känner mig ändå på bättre humör sedan jag fick den där medicinen. Jag kanske ska träffa mina vänner ändå. Det skulle nog göra mig gott.
Tankar från SSK Katarina:
"Syftet med palliativ vård och behandling i livet slutskede är inte att förlänga livet, utan att hjälpa personen att uppnå bästa möjliga livskvallité genom att främja välbefinnande och att ge god symtomlindring." enligt världshälsoorganisationen (WHO), 2002. Från det att man får besked om sin sjukdom ända tills dagen då man dör, upplever nästan alla sorg. Man hamnar i en krisreaktion där alla reagerar olika från person till person, och det kan ta olika lång tid att komma ifrån de olika stegen. Det första steget brukar man beskriva som en chock, det andra steget är reaktionsfasen, sedan bearbetningsfasen och sist kommer nyorgenteringsfasen. De flesta som är döende hinner aldrig komma till bearbetningsfasen. Det beror förstås på personen och hur länge sedan det var den fick beskedet. Men det är många som i slutet av sin tid på jorden aldrig hinner acceptera att dem ska dö. Därför kan många även uppleva ångest och oro även hur deras död kommer att se ut. Därför är det även mycket viktigt att personen inte behöver uppleva smärta eller behöva dö ensam. Anhöriga upplever även sorg efter det att deras närstående har gått bort. Därför har jag rekommenderat Emelies föräldrar att ta kontakt med anhörigcentrum. Jag har även gett dem ett nummer.
Ibland kommer även stunder då man hamnar i etiska konflikter. För att det ska kunna räknas som ett etiskt delämma så behövs det att det är två olika värden som står i konflikt med varandra. Ex. att en patient vill avstå sin behandling. Här är det hälsa och autonomi som står i konflikt med varandra. Fyra ord som kan ge vägledning för oss som personal inom vården är godhetsprincipen (att göra gott), icke skadaprincipen (att inte skada), rättviseprincipen (att vara rättvis), autonomiprincipen (självbestämmande).
Som sagt så arbetar SSHI i team och mycket handlar om samarbete mellan oss, vårdtagare och patient. Det är många olika yrkesgrupper som är inblandade, viktigt att man har en tät kommunikation. Samarbete, ärlighet, yrkesstolthet, hög kompetens, humor, glädje är bra ledord som man kan ta till hjälp av. Till en början kan det vara svårt att finna patienten där en befinner sig just nu. Det första man gör är inte att börja prata om döden. Om han eller hon inte frågar förstås. Men jag tycker att det är viktigt att man försöker skapa en bra relation men patienten så att an/ hon kan känna trygghet och tillit. Detta även för att kunna förebygga symtom och komplikationer. Ex. Vågar berätta att man inte har varit på toaletten på länge. Eller att patienten vågar fråga frågor om döden. Att han eller hon ska känna en sån tillit till mig så att han/ hon vågar diskutera existentiella frågor med mig. Ett exempel är då jag och Emelie satt och pratade om döden. Helt öppen. Fast än jag såg på henne att hon tyckte att det var jobbigt, så gjorde hon det. Det är inte alltid så lätt heller som vårdpersonal att veta vad man ska säga då en person frågar saker om döden. Till och börja med så ska man se till så att båda sitter och och i samma höjd så de kan hålla ögonkontakt. Håll inte på med massa andra saker under samtalet. Ställ följdfrågor som visar att du är intresserad. Va uppriktig och ärlig i kommunikation med vårdtagare och anhöriga. Det är även mycket viktigt att man informerar anhöriga i beslut som tas, mycket viktigt att alla får vara delaktiga. Även att informera om sjukdomens sjutom och tillstånd. Bekräfta varandra. Närstående stöd och avlastning kan vara mycket viktigt för anhöriga. Man har även rätt till anhörig penning.
Som anhörig vet jag att det inte heller är så lätt. De går också igenom en kris och har också en sorg att bearbeta. Men tiden finns med oss. Tiden hjälper oss att överleva. Tiden hjälper oss att bearbeta svåra saker tillsammans med andra människor. En sån tid, är bra tid.
Brytpunktssamtalet
Brytpunktssamtalet.
Ca 1år senare.....
Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Jag är utan ord. Jag känner mig så otroligt trasig och förstörd. Jag är inte Emelie längre.
Jag har genomgått ännu en operation då min tumör ännu en gång hade kommit tillbaka. Jag Har fortsatt med cytostatika behandlingar och strålbehandlingar. Jag har tappat allt mitt hår från cytostatika och bara kräks hela tiden. Är dålig på att få i mig vätska, så ligger med dropp för att inte bli uttorkad. Jag känner mig inte som mig själv längre. JAG HAR INGE HÅR!!!! Jag behöver hjälp med mycket då jag inte har mycket till orka att erbjuda. Jag mår inge bättre med tiden, det är snarare tvärtom. Jag ser knappt något längre på ena ögat. Det är svårt. Jätte svårt är det faktiskt.
Doktorn kom in till mig och satte sig ner på en stol i samma höjd som mig. Han tittade lugnande på mamma och pappa och sa. "vad bra att ni kunde vara med båda två".
I rummet satt jag, mamma, pappa, en sjuksköterska och min läkare.
- Jag tänkte att det kan vara bra med ett möte, att träffas och prata lite om din sjukdom. Vi ser på dig Emelie att du har blivit allt mer tröttare. Din tumör är inte borta, och det tycks inte hjälpa med de andra behandlingarna heller.
Jag kräktes på golvet. Det bara kom upp helt oväntat.
Sedan gör han en kort paus. Som att han inväntar att någon av oss ska säga något.
Mamma gråter. Det är jobbigt. För jobbigt.
- Vad är det du försöker säga? Att jag ska dö? Jag ska inte dö. Jag är frisk. Jag är frisk. Det är bara en period, det blir snart bra igen. Min tumör kommer att försvinna, säger jag förtvivlat.
Finns det inget mer man kan göra? säger pappa.
- Jo självklart finns det mycket. Det är just det som är så bra. Men vi kan inte få bort din tumör Emelie. Självklart finns det mycket som vi kan göra för att lindra din smärta och dina symtom.
Det var alldeles tyst i rummet. Inte ens en telefon ringde. Det var knappt så man kunde höra att någon andades.
Mamma grät fortfarande. Sjuksköterskan la en hand på min. Jag kände värme och trygghet. Bara av att hon såg mig och la handen på mig. Det kännes så mycket bättre då. Mamma fick en näsduk att snyta sig i och pappa satt helt chockad. Jag tror aldrig att jag har sett han så.
Jag visst inte vad jag skulle säga eller vilket ben jag skulle stå på. Jag kunde inte förstå vad dem hade sagt, det gick inte in.
- Just nu så kommer du att vara ett litet tag till på sjukhuset. Men hur vill du ha det sen Emelie? Var vill du bo? Hemma på sjukhuset eller på hospice? sa doktorn.
- Självklart vill jag vara hemma om det skulle fungera. Men behöver ju hjälp med mycket, sa jag förtvivlat.
- Det behöver du inte oroa dig över. Det finns resurser som gör att vi kan lösa det.
Jag förstår om det känns tomt för er då det gäller frågor. Men vi finns här för alla er om ni undrar över något. Emelie, jag skulle vilja att du repeterar det som vi har sagt idag. Så att du är med i samtalet lite, och har kunnat tagit in det vi har pratat om.
- Ja, vad ska jag säga, sa jag. Min tumör är tillbaka och går inte att operera bort då allt skulle kunna bli värre då den sitter konstigt till. Att mina behandlingar inte hjälper med det finns inget att göra för att bota sjukdomen, bara lindra. Något mer kommer jag inte ihåg, sa jag ledsamt.
Doktorn sa att i situationer som dessa är det normalt att man inte kan ta in mycket information. Man blir som avskärmad.
- Är det några andra frågor eller funderingar som du har Emelie?
- Kommer jag att dö nu?, sa jag. Fast att jag inte ville. Det var som att det flög ur min mun och jag kunde inte stoppa det. Jag sa det bara.
- Som situationen ser ut nu så kan vi som sagt inte göra något för att bota din cancer Emelie. Men vi ska se till så att du kan få leva så bra som möjligt ändå din sista tid.
- Sista tid?, sa jag. Hur länge har jag kvar att leva då? Handlar det om år, månader eller dagar.?
- Man kan aldrig veta helt säkert. Det är inget som jag kan svara helt säkert på. Men om jag fick säga, så skulle jag nog säga att du har en begränsad tid kvar att leva.
Hur kommer vi att gå vidare med detta nu då?, sa pappa.
- Jag och mina andra kollegor kommer att lägga upp en planering om hur allt kommer att gå tillväga, som ni självklart också kommer att få vara delaktig i. Vi kommer att ta kontakt med olika arbetsteam ex. SSIH (speciallicerad sjukvård i hemmet) som också kommer att hjälpa till. Vi ska även ordna upp ett möte med kommunen som hjälper till då det gäller den biten.
Jag ser att du börjar se trött ut Emelie. Vill du att vi ska avsluta?, sa doktorn.
- Ja, jag tror nog att jag behöver gå och lägga mig ett tag, sa jag.
- Jag förstår om det har varit mycket information att ta in på en gång. Vi kommer att gå igenom detta fler gånger. Det är som sagt svårt att ta in för mycket information i en situation som denna, sa doktorn.
Då var samtalet avslutat. Mamma hade kört in mig i rullstolen som jag satt i, och ställt den vid fönstret. Jag satt och tittade ut över den blåa himlen. Jag kände mig så otroligt otroligt ledsen, men samtidigt arg. Plötsligt så var det nån jävla idiot som kom in och frågade om jag ville ha lunch.
- DRA ÅT HELVETE!!!! skrek jag. Hon sprang ut lika fort som hon kom in. Och efter henne kastade jag en vas med blommor som mamma hade köpt.
Vad håller jag på med? frågade jag mig själv. Detta är ju inte likt mig, det är inte jag.
Jag visste fan inte vad jag skulle ta mig till. Jag kommer att dö, ensam och förjävlig. Sjuka Emelie, som ska dö. SJUKA, SJUKA EMELIE KOMMER ATT DÖ....
Jag grät och skrek, kastade saker omkring mig. Jag vill inte dö, skrek jag förtvivlat samtidigt som jag grät. Jag kände då en sån otrolig oro. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Helt plötsligt ville jag bara inte finnas. Det blev så otroligt jobbigt.
Att jag inte kunde styra över detta som skulle ske. Det var inget som jag kunde bestämma. Jag fick ångest. Sån inåthelvete ångest fick jag.
Då kom sjukvårdspersonalen in. De var tre stycken. En sköterska och två undersköterskor. Hon gav mig något i nålen. Hon sa att det var morfin och att det skulle hjälpa min smärta och ångest. Jag la mig ner i sängen efter att jag hade lugnat ner mig. Så somnade jag.
Mamma och pappa skriver ett inlägg....
När Emelie hade somnat gick vi ut och pratade med doktorn. Han gav oss olika visitkort för anhöriga. Olika telefonnummer som vi kunde ringa om vi hade några frågor.
Han frågade också hur det kändes för oss. Jag menar, han förstår ju att det inte var bra. Men han frågade iallafall vilket visar att han bryr sig. Då kändes det bättre.
Han pratade även om att det finns möjlighet för oss att få något som kallas för närståendepenning om vi skulle vilja vara hemma och ta hand om Emelie.
Det kände så bra att så många visade empati tyckte både Tomas och jag.
Även fast det kändes jobbigt att veta att min dotter har en begränsad tid kvar att leva. Så kändes det ändå bra att veta det. Att de är ärlig och säger det och inte ingår med falska förhoppningar. Nu så hinner man ändå på något konstigt sätt förbereda sig. Och Emelie hinner uppleva saker som hon vill, hon hinner säga förlåt till dem hon gjort sig ovän med och hon hinner spendera sin sista tid här med oss.
Behandling
Behandling.
- Självklart så kommer vi i bästa mån att försöka att behandla din sjukdom Emelie, sa doktorn. Beroende på var tumören sitter så får mina patienter olika behandlingar. Genom våra undersökningar så kunde man se att din tumör ligger och trycker mot ditt syncentrum och där av dina symtom. Att du har sett suddigt och fått synfälltsbortfall. Det har inget att göra med att du behöver skaffa glasögon, det är din sjukdom som har orsakat det. Min tanke är att du ska få genomgå en operation för att försöka få bort tumören i hjärnan, och därmed lindra dina symtom. Men en operation kommer tyvärr inte att räcka. Ännu en gång kommer du behöva genomgå cytostatika behandlingar och även strålbehandlingar.
De förberedelser som du kommer behöva ta innan operationen är att duscha dagen innan och samma dag, med ett bakteriedödande medel som heter descutan. De kommer även att ta prover och se till så att allt annat står rätt till. ex. blodsocker, kolla hur hjärtat mår och blodtryckskontroller. Från midnatt dagen innan så kommer du att behöva fasta, d.v.s inte äta eller dricka. På operationsavdelningen kommer du att få något som heter narkos. Det är ett läkemedel som kommer göra att du känner dig trött och där av sova under operationen. Man kommer även att raka bort en liten del av håret. Detta för att det är där man kommer att göra ingreppet. För att man ska kunna komma åt tumören behöver man göra en liten öppning i skallbenet. Hjärnan har olika skikt. Hårda hjärnhinnan ligger ytterst och är kraftigast. Spindelvävshinnan är den mellersta hjärnhinnan och följer hårda hjärnhinnan. Hinnan har fått sitt namn från att den är tunn som ett spindelnät. Mjuka hjärnhinnan ligger innerst och följer hjärnans yta. Hjärnans små blodkärl omsluts av hinnan. När jag har hittat tumören tas så mycket som möjligt bort, samtidigt som vävnaden omkring ska skonas så mycket som möjligt. För att inte den friska vävnaden ska komma till skada, sugs ofta tumörerna bort. När operationen är klar sätts skallbenet fast igen. Efter att operationen är färdig kommer du att få vara under uppsikt här på sjukhuset i några dagar, sa han.
Efter operationen kommer vi även att genomgå en strålbehandling. Eftersom tumörerna ofta växer in i hjärnvävnaden runt omkring är det svårt att få bort alla tumörceller vid en operation. Det gör att tumören ofta kommer tillbaka. Då du ska genomgå din strålbehandling kommer det troligen att vara i fem dagar i ca sex veckor. Strålbehandlingen kommer att anpassas till dig Emelie på så vis att du kommer att få en ställning som gör att du kommer att få din strålbehandling på samma ställe vid varje tillfälle. Strålningen ges alltid från olika håll för att koncentrera strålningen i tumörområdet och minska strålningen till den friska delen av hjärnan. Strålningen ges i små doser och upprepas på samma sätt vid varje behandlingstillfälle. Strålningen gör inte ont på något vis. Det som kan hända efter behandlingen är att man kan få en svullnad på hjärnan, som kan göra att du får huvudvärk och illamående. Med hjälpa av kortison så kan svullnaden minska och symtomen lindras. En tid efter strålbehandlingen kan det bli att man tappar hår i det behandlande området. Eller att huden får lite rodnad. Mot slutet av behandlingen kan den friska hjärnan börja bli trött och man kan då få liknande symtom som man hade när man blev sjuk. Man kan också ha svårt att koncentrera sig och lätt bli irriterad och uttröttad. Även dessa biverkningar kan lindras med kortison. Dessa symtom kan sitta i under fyra till sex månader.
Du kommer även att få genomgå en cytostatika behandling. Cytostatika är en grupp läkemedel som främst används mot olika cancersjukdomar. Medicinerna fungerar genom att döda cancercellerna. Cytostatika kan också få cancerceller att sluta växa. Tidigare har dessa läkemedel ofta kallats för cellgifter.
Cytostatikabehandling är ofta påfrestande för kroppen. När man har fått en cancersjukdom måste jag därför överväga om det är en lämplig behandling. Ibland är det bättre att behandla med strålbehandling, andra typer av läkemedel eller att inte behandla alls. Oftast får man cytostatika direkt i blodet genom dropp genom en CVK (central ven kateter). Det tar vanligen upp till några timmar. Man behöver oftast bara vara på sjukhuset under de timmar man får droppet.
Vanligtvis behandlas man några dagar i följd, sedan görs ett uppehåll på några veckor innan en ny behandlingsomgång påbörjas. Cytostatika angriper inte bara cancerceller utan också friska celler. Det gör att man ofta får biverkningar. Vilka biverkningar man får och hur svåra de blir beror på vilka sorters cytostatika som används, hur höga doser man får och hur många behandlingsomgångar man går igenom. Hur känslig man är för olika typer av biverkningar varierar även från person till person. Man kan till exempel må illa, tappa håret eller drabbas av infektioner. Man kan även få problem med munnen, magen och gå upp eller ner i vikt. Något som också kan påverkas är dina blodvärden, vilket kan göra att om du får ett lågt HB även kan uppleva yrsel. Ofta finns mediciner som kan hjälpa mot biverkningarna. För att få hjälp är det därför viktigt att berätta för personalen hur man mår av behandlingarna. När behandlingen är klar brukar biverkningarna gå över. Ett stort problem vid cytostatikabehandling är att cancercellerna kan utveckla resistens, det vill säga bli okänsliga för behandlingen. Detta beror på att cancercellerna kan skydda sig mot cytostatika på olika sätt. De kan till ex. skaffa sig en pumpmekanism som kan pumpa medel ur cellerna. Det gör att läkemedlen inte längre har någon effekt på tumören. Risken för resistens ökar ju längre tid behandlingen pågår. Därför är det viktigt att hela tiden utvärdera effekten av behandlingen till exempel genom röntgenundersökningar, kroppsundersökning eller genom att följa speciella blodprover. Vissa typer av cancerceller är resistenta redan från början.
Efter att jag hade genomgått min operation så berättade läkaren att han inte kunde kunde få bort hela tumören och det var därför bra att jag även skulle genomgå strålbehandlingar och cytostatika behandlingar. Jag kommer att tillbringa större delen av min tid på sjukhuset fram över och kommer inte ha så mycket tid till att koncentrera min på skolan just nu. Efter operationen känns inte riktigt allt som det ska. Jag känner mig konstig. Det känns inte riktigt som, jag.
Jag hade fortfarande inte riktigt förstått att jag var sjuk. Igen. Malingt melanom och hudcancer. Fan också.
Med tanke på att hela tumören inte är borta så hoppas jag verkligen att cytostatika och strålbehandling kommer att göra nytta.
Tur att det är sån fin personal som är så trevlig och vill mig allt väl. Min anhöriga finns mig nära och jag får den bästa vården och omsorgen jag kan få.
Beskedet
Beskedet.
12/4
Det var mamma som tvingade mig dit. Jag satt i det kalla väntrummet och väntade på min tur. Jag skulle tydligen få genomgå massa undersökningar. Jag ville inte vara har. Igen. På sjukhuset igen. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig komma tillbaka hit igen. Jag är ju frisk. Jag hade fått en läkartid hos Dr. Lindholm. Lars Lindholm. Han var neurolog.
- Hej Emelie, mitt namn är Lars och jag är neurolog. Vad är det som har tagit dig hit idag?
Jag satt tyst ett tag, visste inte riktigt vad jag skulle säga. För jag ville ju egentligen inte ha ett svar på min fråga. "Jag har har dommningar i armen, kräkts två gånger och har haft ofantligt ont i huvudet. För att inte tala om att jag har fått synfälltsbortfall.", sa jag snabbt.
- Mmm, jaha okej.
Han frågade hur länga jag har känt av dessa symtom, om de hade uppstått förut och hur länge de brukade vara. Var det vid något speciellt tillfälle som symtomen uppkom? Han frågade också hur jag har upplevt hela situationen och om jag har känt av att jag har varit mer eller mindre trött. Han frågade mig också om jag någon gång tidigare i livet har haft någon tumörsjukdom.
- Ja, sa jag. Malingt melanom. Hudcancer alltså.
Dr. Lindholm frågade även om vilka typer av behandlingar som jag tidigare har genomgått och om jag genomgår någon behandling just nu.
Han sa att han också ville testa mina nervfunktioner ex. reflexer, balans, muskelstyrka och ögonrörelser. Jag fick sitta på britsen medan han försiktigt slog med en pinne mot mitt ben. Trotts att jag satt stilla med benet så träffade han en punkt under min knäskål, som gjorde att mitt ben lyfte sig ofrivilligt. Han sa iallafall att det var normalt.
Sedan skulle jag prova att stå på ett ben och hålla balansen.
Aj, jäklar mitt knä, så låg jag på backen.
- Mmm, sa Lars. Hur gick det? Var det svårt att hålla balansen?
- Ne, det var det inte! sa jag surt. Det såg du väll, jag ramlade lite bara.
Sen var det dags att prova min muslestyrka. Han korsade sinar armar och tog tag i mina händer.
- Kläm åt mina händer sa han.
Jag tog i så hårt jag kunde.
- Mmmm, sa Lars. Det var ju normalt det.
Till sist så skulle han till att prova min ögonrörelse. Han bad mig att sitta rakt fram med huvudet och följa hans finger som har drog åt sidorna. Han sa att jag inte riktigt kunde hänga med med blicken då han flyttade sitt finger. Det såg som ryckigt ut sa han.
Han kontrollerade även mitt minne och logiska förmåga genom att säga några ord, som jag sedan efter ett tag skulle repetera igen.
- Då var den biten klar, sa han högt och tydligt. Nu kommer vi även ta ta lite andra typer av tester. Olika röntgenundersökningar.
Den första röntgen undersökningen som jag skulle få genomföra var datortomografi. Han sa att det var en typ av röntgen som man ska ligga som på en brits. Senan åker den in igenom en stor ring som är själva kameran. Det är viktigt att man ligger stilla för att bilderna ska blir så bra som möjligt. Undersökningen kan ta mellan 5-20 minuter och det är ingenting som kommer att göra ont. Ibland kan man få en kontrastmedel intravenöst för att bilderna ska bli ännu tydligare. Förberedelserna inför detta brukar vara att man tar ett blodprov för att se att njurarna fungerar som dom ska innan man får kontrasten. Detta för att se att kroppen klarar av att göra sig av med kontrasten då det är dags. Man kan både få kontrasten oralt eller intravenöst, ofta brukar man få den oralt om man ska göra en undersökning av magen. Om man får kontastvätskan oral kan man ofta bli lite orolig i magen efter undersökningen. Om man får vätska intravenöst så brukar man ofta känna en varm känsla i kroppen som sedan går över ganska så snabbt. Man kan också få en metallsmak i munnen och känna att man lätt blir kissnödig. Om det inte är så att man fastar så är det viktigt att dricka mycket vatten för att hjälpa vätska att komma ur kroppen så fort som möjligt.
Med denna typ av undersökning så kan man se de flesta organen i kroppen. Denna typ av undersökning kan även kallas för DT eller CT. På denna undersökning kan man även se om tycket är förhöj i hjärnan, som kan tyda på en blödning eller tumör.
Efter att jag var färdig med den undersökningen så ville läkaren även att jag skulle göra en magnetundersökning då han inte riktigt kunde se på den tidigare undersökningen. Detta är också en typ av röntgenundersökning som bygger på magnetfält och radiovågor. Man ligger på en brits som åker in i en tunnel som är själva kameran. Undersökningen tar mellan 20-45 minuter. Man bör inte ha med sig bankkort, mobiltelefon eller mycken in i undersökningsrummet. Om man ska ta bilder av huvudet ska man också tänka på att inte ha smink eller hårprodukter. Under en vanlig undersökning tas det ca 100-300 bilder. Ibland kan det kännas lite obehagligt att ligga i ett trångt utrymmer under lång tid. Därför kan man erbjudas att få lugnande läkemedel.
Då den undersökningen var färdig så ville läkaren även att jag skulle göra en LP. en sk. lumbalpunktion. läkaren sticker in en tunn nål mellan ryggkotorna i nedre delen av ländryggen för att komma åt den vätska som omger ryggmärgen. Då provet ska tas får man sitta framåtböjd eller ligga på sidan. Undersökningen tar ca 30 min och kan därför vara bra om man ligger så skönt och avslappnat som möjligt. Provet tas med en mycket tunn nål och man kan känna ett tryck, men det brukar inte göra ont. När nålen gått igenom huden förs den in i ryggradskanalen som innehåller ryggvätska. På det sättet kan ryggvätska droppa ner genom nålen till ett provrör. Dessa prover brukar tas för att se om det ex. rör sig om en hjärnblödning eller hjärntumör. Eller någon typ av infektion i hjärnan.
Eftersom att jag tidigare har haft hudcancer så ville doktorn bara också ta en titt på mina leverfläckar. Man kollar så att leverfläcken inte är oregelbunden i formen, ojämn i färgen eller i kanterna eller om det är över 5mm brett. På hudkliniken kollade jag upp mina födelsemärken i ett sk. dermatoskop. Vid den minsta lilla misstake om malingt melanom så opererar man bort födelsemärket. Efter operationen så kollar man på födelsemärket i ett mikroskop. Detta för att kunna fastställa om den är godartad eller en cancertyp.
Den sista typen av undersökning som han ville att jag skulle genomgå var en sk. biopsi, ett vävnadsprov. För tumörsjukdommmar i hjärnan och för alla typer av tumörsjukdomar krävs det nästan alltid att man gör en biopsi för att säkerställa vilken typ av sjukdom det handlar om. Ingreppet görs på en sk. neurologisk klinik och man brukar oftast få komma dit dagen innan för förberedelser. Då man ska ta provet är det viktigt att man träffar rätt. Därför brukar man skruva fast en ställning i skallbenet som ska underlätta undersökningen. Man lägger först lokalbedövning, sedan sätter man ställningen på plats. Man brukar oftast inte vara sövd under undersökningen, men om patienten önskar så kan man få lugnande eller muskelavslappnande.
Efter att alla undersökningar var färdiga så fick jag gå hem. Ännu en gång snurrade mina tankar i huvudet och jag kunde inte hjälpa att tänka att min cancer var tillbaka.
En vecka senare fick jag komma tillbaka till Dr. Lindholm. Ännu en gång satt jag ute i väntrummet på att få möta hans ord. Ut från hans rum kom än gråtande ung man i 20- års åldern. Stackarn, tänkte jag. Jag ville verkligen inte gå in dit, samtidigt som jag ville. Jag ville få en bekräftelse på att det verkligen inte rörde sig om att min cancer var tillbaka. Jag kunde knappt tänka. Fan också. Jag vill inte. Ville bara bryta ihop. Lägga mig ner på det svala golvet, med en mjuk filt och bara stänga av.
Idag var mamma och pappa med mig. Det kändes ändå tryggt så. Min mamma har alltid varit som min bästa vän och alltid en person som har ställt upp för mig, vad det än gäller.
Nästa person som kommer ut från rummet är Dr. Lindholm.
- Emelie, nu är det din tur.
De steg jag tog mot hans rum var nog de tyngsta steg jag någonsin har tagit i hela mitt liv. Jag ville tro att det inte var något anmärkningsvärt han hade att säga, jag vill verkligen det.
- Var så god att sitt kära ni, sa Lars. Jag har tittat på Emelies olika röntgenbilder och prover och jag måste tyvärr säga att det ser inte bra ut. På bilderna som vi har tagit så kan man se att du har fått en sk. dottertumör från din hudcancer som tycks vara tillbaka. Då jag docktorn på hudkliniken kollade på dian leverfläckar så kunde han se att den var malign (elakartad). Vid malingt melanom så kan det följa med lymfbanorna och sprida sig.
Jag kramade åt mammas hand allt vad jag någonsin kunde, jag ville bara skrika!
- Vanliga symtom som kan uppstå vid hjärntumör är att man får förändrad känsel, man kan få synfälltsbortfall, förlamningar, svårt med talet, krampanfall, svår huvudvärk, yrsel och kräkningar. Symtomen beror på var i hjärnan tumören sitter. Med hjälp av undersökningarna och prover så kan man se att din tumör Emelie sitter nära syncentrat i hjärnan. Oftast är orsaken till hjärntumör okänd. Man kan få både primära tumörer och dottertumörer. En primär tumör menas med en tumör som utvecklas i hjärnan. En dottertumörer är en hjärnmetastas från någon annan cancer sjukdom i kroppen. I ditt fall ser det ut som att din dottertumör kommer från din hudcancer. För att kroppen ska fungera så delas det hala tiden celler. I cellen finns det en styrgen, då den får "fnatt" så fortsätter den att oregelbundet dela på sig. det är då det bildas en tumör. Det är sällan man får primära tumörer i hjärnan, oftast är det dottertumörer från någon annan typ av cancer.
Men något som har visat sig ha betydelse för bildning av cancertumörer i hjärnan är miljöfaktorer, olika kemikalier och tidigare påverkan av joniserande strålning. Ibland kan ärftlighet ha en inspelande faktor.
Mamma och pappa ställde fråga på fråga som läkaren och sjuksköterskan försökte svara på så bra som möjligt på. Mammas tårar rann obehindrat ner från hennes släta kinder. Pappa kramade om mammas hand tills att den var blå.
Jag bara satt där. Bara satt. Jag tänkte inte på att andas. Mina ögon hade för länge sedan suttit och stirrat sig bland på bilderna som var framför mig. Min tumör. Min hjärntumör. Kunde inte förstå. Jag ville inte förstå. Jag ville inte veta. Vill inte lyssna eller finnas till. Jag ville bara dö.
11/4
11/4
Shit. Inatt hade jag ännu ett krampanfall. Var riktigt läskigt!! Under den senaste tiden har jag känt av att jag har fått dommningar och börjat se dåligt. Men det är säkert inget speciellt. Jag har också haft huvudvärk och kräkts. Kanske har jag fått magsjuka. Nu ligger jag här i sängen och mina tankar flyger åt alla håll. Det är säkert magsjuka, jag får väll låta bli att träffa Andreas på ett dag så att han inte också blir smittad. Jag kanske behöver skaffa glasögon. Ibland så kan jag inte fokusera vad saker föreställer och får liksom synfälltsbortfall. Bäst att jag bokar en tid hos optikern nu i veckan.
Jag är frisk!
9/4
Nu är jag klar. Jag har överlevt livet. Min stora rädsla om att förlora livet är övervunnen. Jag är fri från allt som har med sjukligheten att göra. Inga mer strålbehandlingar eller cytostatika. Jag ska leva livet här och nu och ta till vara på varje dag. Jag är frisk och så ska det förbli!
Mitt skolarbete
Mina inlägg som jag kommer att skriva hädan efter är INTE på riktigt! Detta tillhör ett arbete i kurs Palliativ vård, och allt som sedan kommer att skrivas är bara PÅHITT! Uppgiften är att vi ska skriva om en sjukdom som är påhittad att jag har. Från mitt besked, till livets slut. Som sagt, DET ÄR INTE PÅ RIKTIGT!!!!
Hjärtat sjunger
Hjärtat sjunger..
Så sjukt duktig!
Puss min älskade! <3
Kärlek vid första ögonkastet
Allt började med att min mor från Butik Annelie var hos en kund och hängde gardiner. Den ena saken ledde till det andra och jag och Andreas började prata med varandra. En sån helt sjukt ödmjuk, snäll, kul, snygg och helt underbar person. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Nu har det gått lite mer än en vecka sen vi började prata och vi är nu sen ett litet tag tillbaka tillsammans. Min älskade prins och jag. Men efter bara en vecka så känns allt så naturligt och helt underbart och jag är så kär i pojken min! Efter ett tag så visade det sig också att vi faktiskt hade mycket gemensamt, riktigt kul!
Hej så länge mina kära vänner så lovar jag att jag ska bli bättre på att skriva.
Kram kram! :)
Hej så länge mina kära vänner så lovar jag att jag ska bli bättre på att skriva.
Kram kram! :)
Resfeber på hög nivå
Mår lite smått illa nu då jag tänker på att jag i natt ska åka bil ner till Stockholm kl halv två och imorgon på morgonen 7.40 går vårat flyg till Frankrike! Det ska bli så sjukt härligt att åka till värmen å lämna kalla Sverige. Hoppas att alla får det så bra här hemma mesans jag ligger på stranden i och solar.
Le fin
Nu är det äntligen slut på skolan för ett tag. Var igår och såg på student och guud vad jag känner att jag längtar tills om två år när jag kommer stå där. I helgen spenderar jag tiden ute i mammas stuga, supermyys! Redan på måndag börjar jag jobba på Ljustagården.
Ha ett härligt lov så länge!
Hejhej!
Snart e det slut på skuulan!
Tjenamors!
Har bara haft skolan idag som vanligt. Så jäkla härligt kan jag ju säga att allt snart är klart. Jag är klar med ALLA arbeten i skolan och jag har inget som restar, chill som fan kan jag ju säga.
Så ikväll skulle min lillebror och hela hans klass och hela vår familj åka och grilla. Ne fan tänkte jag, palla vara med dem ute i skogen! Ne. Så jag bestämde mig för att vara hemma. Men så var jag å Anna och a
handlade igår å så sa Anna, "Ja vad ska du laga för mat imrogon kväll då? vi är ju å grillar med Willes klass" ....
Ja.... Så det slutate med att jag insåg att jag var för lat för att orka laga mat själv ikväll. Så det slutade med att jag åker med Willes klass å grillar hamburgare ikväll. Tummenupp!
Har alla fått sommarjobb? För min del kan jag ju säga iaf att jag komemr att ha totalt fullt upp hela sommaren. Jag har typ tre år så kommer typ inte hinna göra något annat än att jobba, jo förståts jag måse ju vila också. Asviktigt!
Men men, nu ska jag klä på min några lämpliga kläder för att ta sig ut i skogen och grilla lite.
Jo, Nu blev jag lite glad igen.. Ikväll är det de näst sista avsnittet av Desperate Housewives.. Så spännande!
Puss o hej så länge!
New in!
Började idag kl tio men klev ändå upp halv sju för att jag och Anna skulle åka in till stan och shoppa. Det var 20% på hela H&M så jag handlade lite fina saker. Imorgon blir det att jobba på Ica.
Har nu ätit middag med familjen och nu väntas det fradagsmys!
Puss o hej så länge!
Måndagen den 21 maj
Ne fy vad snabbt det går. Nästan för snabbt. Visst, det är inte så att jag inte vill att det ska bli sommar, för det vill jag såklart! Men allt har gått så snabbt med skolan å så menar jag. Allt, livet går så snabbt!
Har idag varigt i skolan som vanligt, buhuu.. Imorgon börjar jag tio och det är matte nationella hela dagen. Onsdag blir det praktik som vanligt.
Har inte så mycket roligt att berätta nu. Kan bara säga att jag är sjukt trött och ska gå och dejta kudden nu.
Puss å hej, din snygga grej!
För att jag älskar dig, så som du är. Och jag vill ge dig allting jag har!
Har idag jobbat som varigt på maxi och efter det åkte jag ut till stugan en stund. Sedan har jag bara varigt hemma å tagit det lugnt. Nu blir det att se på Eva och Adam tillsammans med mammi. Puss å hej!
Här i min famn, kan du våga tro. Sänk dina murar, jag ger dig ro.
Shullullu!
Sitter på bussen påväg till stan för att åka o jobba på Butik Annelie. Ikväll ska jag plugga vidare lite om världskrigen och sedan gå och lägga mig i tid då jag börjar jobba på maxi kl sju på morgonen imorgon..
Ne nu ska jag fortsätta att njuta av denna underbara dag med musik i mina öron och påväg in till stan.
Pusshej!
Snyggtjej.se .... eller?
Tjenaadääär!
Sov idag till typ 12 så jag känner mig helt utvilad, sköönt! Har bara varigt hemma hela dagen och suttit framför datorn och försöka göra klart massa olika arbeten. Nu är det bara kvar frågor om världeskrigen och frågor om stretching och fixa några bilder till tidningen. Såå skönt att man äntligen börjar närma sig slutet. Jagg kan inte riktigt fatta att jag redan snart gått ut ettan, det har faktisk gått ganska så snabbt!
Ikväll tänkte jag ta en liten promenad så jag kan somna ikväll, kommer inte kunna somna annars eftersom jag har varigt inne hela dan. Det blir även att se på en ut av mina favoritprogram, "Unga läkare".
Ching chong maccaroon! ♥
Från i tisdags
Från idag
Sarah
Med denna otroligt underbara låt säger tjejerna nedan, godnatt! ♥
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Nytt inköp
Har idag varit på systers dansuppvisning och efter set blev det en snabbis på stan där jag hittade dessa fina små saker. Ikväll blev det ingen gymnasiefest som först var tänkt för att det blev inställt. Stället blir det att vara barnvakt och fram mot kvällen plugga lite. Hoppas alla får en bra och trevlig lördag!
Pussohej! :)
