Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Jag är utan ord. Jag känner mig så otroligt trasig och förstörd. Jag är inte Emelie längre. 

Jag har genomgått ännu en operation då min tumör ännu en gång hade kommit tillbaka. Jag Har fortsatt med cytostatika behandlingar och strålbehandlingar. Jag har tappat allt mitt hår från cytostatika och bara kräks hela tiden. Är dålig på att få i mig vätska, så ligger med dropp för att inte bli uttorkad. Jag känner mig inte som mig själv längre. JAG HAR INGE HÅR!!!! Jag behöver hjälp med mycket då jag inte har mycket till orka att erbjuda. Jag mår inge bättre med tiden, det är snarare tvärtom. Jag ser knappt något längre på ena ögat. Det är svårt. Jätte svårt är det faktiskt. 

Doktorn kom in till mig och satte sig ner på en stol i samma höjd som mig. Han tittade lugnande på mamma och pappa och sa. "vad bra att ni kunde vara med båda två". 

I rummet satt jag, mamma, pappa, en sjuksköterska och min läkare. 

- Jag tänkte att det kan vara bra med ett möte, att träffas och prata lite om din sjukdom. Vi ser på dig Emelie att du har blivit allt mer tröttare. Din tumör är inte borta, och det tycks inte hjälpa med de andra behandlingarna heller. 

Jag kräktes på golvet. Det bara kom upp helt oväntat. 

Sedan gör han en kort paus. Som att han inväntar att någon av oss ska säga något. 

Mamma gråter. Det är jobbigt. För jobbigt. 

- Vad är det du försöker säga? Att jag ska dö? Jag ska inte dö. Jag är frisk. Jag är frisk. Det är bara en period, det blir snart bra igen. Min tumör kommer att försvinna, säger jag förtvivlat. 

Finns det inget mer man kan göra? säger pappa. 

- Jo självklart finns det mycket. Det är just det som är så bra. Men vi kan inte få bort din tumör Emelie. Självklart finns det mycket som vi kan göra för att lindra din smärta och dina symtom. 

Det var alldeles tyst i rummet. Inte ens en telefon ringde. Det var knappt så man kunde höra att någon andades. 

Mamma grät fortfarande. Sjuksköterskan la en hand på min. Jag kände värme och trygghet. Bara av att hon såg mig och la handen på mig. Det kännes så mycket bättre då. Mamma fick en näsduk att snyta sig i och pappa satt helt chockad. Jag tror aldrig att jag har sett han så. 

Jag visst inte vad jag skulle säga eller vilket ben jag skulle stå på. Jag kunde inte förstå vad dem hade sagt, det gick inte in. 

- Just nu så kommer du att vara ett litet tag till på sjukhuset. Men hur vill du ha det sen Emelie? Var vill du bo? Hemma på sjukhuset eller på hospice? sa doktorn. 

- Självklart vill jag vara hemma om det skulle fungera. Men behöver ju hjälp med mycket, sa jag förtvivlat. 

- Det behöver du inte oroa dig över. Det finns resurser som gör att vi kan lösa det.

Jag förstår om det känns tomt för er då det gäller frågor. Men vi finns här för alla er om ni undrar över något. Emelie, jag skulle vilja att du repeterar det som vi har sagt idag. Så att du är med i samtalet lite, och har kunnat tagit in det vi har pratat om. 

- Ja, vad ska jag säga, sa jag. Min tumör är tillbaka och går inte att operera bort då allt skulle kunna bli värre då den sitter konstigt till. Att mina behandlingar inte hjälper med det finns inget att göra för att bota sjukdomen, bara lindra. Något mer kommer jag inte ihåg, sa jag ledsamt. 

Doktorn sa att i situationer som dessa är det normalt att man inte kan ta in mycket information. Man blir som avskärmad. 

- Är det några andra frågor eller funderingar som du har Emelie? 

- Kommer jag att dö nu?, sa jag. Fast att jag inte ville. Det var som att det flög ur min mun och jag kunde inte stoppa det. Jag sa det bara. 

- Som situationen ser ut nu så kan vi som sagt inte göra något för att bota din cancer Emelie. Men vi ska se till så att du kan få leva så bra som möjligt ändå din sista tid. 

- Sista tid?, sa jag. Hur länge har jag kvar att leva då? Handlar det om år, månader eller dagar.?

- Man kan aldrig veta helt säkert. Det är inget som jag kan svara helt säkert på. Men om jag fick säga, så skulle jag nog säga att du har en begränsad tid kvar att leva. 

Hur kommer vi att gå vidare med detta nu då?, sa pappa. 

- Jag och mina andra kollegor kommer att lägga upp en planering om hur allt kommer att gå tillväga, som ni självklart också kommer att få vara delaktig i. Vi kommer att ta kontakt med olika arbetsteam ex. SSIH (speciallicerad sjukvård i hemmet) som också kommer att hjälpa till. Vi ska även ordna upp ett möte med kommunen som hjälper till då det gäller den biten. 

Jag ser att du börjar se trött ut Emelie. Vill du att vi ska avsluta?, sa doktorn. 

- Ja, jag tror nog att jag behöver gå och lägga mig ett tag, sa jag. 

- Jag förstår om det har varit mycket information att ta in på en gång. Vi kommer att gå igenom detta fler gånger. Det är som sagt svårt att ta in för mycket information i en situation som denna, sa doktorn. 

Då var samtalet avslutat. Mamma hade kört in mig i rullstolen som jag satt i, och ställt den vid fönstret. Jag satt och tittade ut över den blåa himlen. Jag kände mig så otroligt otroligt ledsen, men samtidigt arg. Plötsligt så var det nån jävla idiot som kom in och frågade om jag ville ha lunch. 

- DRA ÅT HELVETE!!!! skrek jag. Hon sprang ut lika fort som hon kom in. Och efter henne kastade jag en vas med blommor som mamma hade köpt. 

Vad håller jag på med? frågade jag mig själv. Detta är ju inte likt mig, det är inte jag. 

Jag visste fan inte vad jag skulle ta mig till. Jag kommer att dö, ensam och förjävlig. Sjuka Emelie, som ska dö. SJUKA, SJUKA EMELIE KOMMER ATT DÖ.... 

Jag grät och skrek, kastade saker omkring mig. Jag vill inte dö, skrek jag förtvivlat samtidigt som jag grät. Jag kände då en sån otrolig oro. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Helt plötsligt ville jag bara inte finnas. Det blev så otroligt jobbigt. 

Att jag inte kunde styra över detta som skulle ske. Det var inget som jag kunde bestämma. Jag fick ångest. Sån inåthelvete ångest fick jag. 

Då kom sjukvårdspersonalen in. De var tre stycken. En sköterska och två undersköterskor. Hon gav mig något i nålen. Hon sa att det var morfin och att det skulle hjälpa min smärta och ångest. Jag la mig ner i sängen efter att jag hade lugnat ner mig. Så somnade jag. 

När Emelie hade somnat gick vi ut och pratade med doktorn. Han gav oss olika visitkort för anhöriga. Olika telefonnummer som vi kunde ringa om vi hade några frågor. 

Han frågade också hur det kändes för oss. Jag menar, han förstår ju att det inte var bra. Men han frågade iallafall vilket visar att han bryr sig. Då kändes det bättre. 

Han pratade även om att det finns möjlighet för oss att få något som kallas för närståendepenning om vi skulle vilja vara hemma och ta hand om Emelie.  

Det kände så bra att så många visade empati tyckte både Tomas och jag. 

Även fast det kändes jobbigt att veta att min dotter har en begränsad tid kvar att leva. Så kändes det ändå bra att veta det. Att de är ärlig och säger det och inte ingår med falska förhoppningar. Nu så hinner man ändå på något konstigt sätt förbereda sig. Och Emelie hinner uppleva saker som hon vill, hon hinner säga förlåt till dem hon gjort sig ovän med och hon hinner spendera sin sista tid här med oss.