Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Jag är utan ord. Jag känner mig så otroligt trasig och förstörd. Jag är inte Emelie längre. 

Jag har genomgått ännu en operation då min tumör ännu en gång hade kommit tillbaka. Jag Har fortsatt med cytostatika behandlingar och strålbehandlingar. Jag har tappat allt mitt hår från cytostatika och bara kräks hela tiden. Är dålig på att få i mig vätska, så ligger med dropp för att inte bli uttorkad. Jag känner mig inte som mig själv längre. JAG HAR INGE HÅR!!!! Jag behöver hjälp med mycket då jag inte har mycket till orka att erbjuda. Jag mår inge bättre med tiden, det är snarare tvärtom. Jag ser knappt något längre på ena ögat. Det är svårt. Jätte svårt är det faktiskt. 

Doktorn kom in till mig och satte sig ner på en stol i samma höjd som mig. Han tittade lugnande på mamma och pappa och sa. "vad bra att ni kunde vara med båda två". 

I rummet satt jag, mamma, pappa, en sjuksköterska och min läkare. 

- Jag tänkte att det kan vara bra med ett möte, att träffas och prata lite om din sjukdom. Vi ser på dig Emelie att du har blivit allt mer tröttare. Din tumör är inte borta, och det tycks inte hjälpa med de andra behandlingarna heller. 

Jag kräktes på golvet. Det bara kom upp helt oväntat. 

Sedan gör han en kort paus. Som att han inväntar att någon av oss ska säga något. 

Mamma gråter. Det är jobbigt. För jobbigt. 

- Vad är det du försöker säga? Att jag ska dö? Jag ska inte dö. Jag är frisk. Jag är frisk. Det är bara en period, det blir snart bra igen. Min tumör kommer att försvinna, säger jag förtvivlat. 

Finns det inget mer man kan göra? säger pappa. 

- Jo självklart finns det mycket. Det är just det som är så bra. Men vi kan inte få bort din tumör Emelie. Självklart finns det mycket som vi kan göra för att lindra din smärta och dina symtom. 

Det var alldeles tyst i rummet. Inte ens en telefon ringde. Det var knappt så man kunde höra att någon andades. 

Mamma grät fortfarande. Sjuksköterskan la en hand på min. Jag kände värme och trygghet. Bara av att hon såg mig och la handen på mig. Det kännes så mycket bättre då. Mamma fick en näsduk att snyta sig i och pappa satt helt chockad. Jag tror aldrig att jag har sett han så. 

Jag visst inte vad jag skulle säga eller vilket ben jag skulle stå på. Jag kunde inte förstå vad dem hade sagt, det gick inte in. 

- Just nu så kommer du att vara ett litet tag till på sjukhuset. Men hur vill du ha det sen Emelie? Var vill du bo? Hemma på sjukhuset eller på hospice? sa doktorn. 

- Självklart vill jag vara hemma om det skulle fungera. Men behöver ju hjälp med mycket, sa jag förtvivlat. 

- Det behöver du inte oroa dig över. Det finns resurser som gör att vi kan lösa det.

Jag förstår om det känns tomt för er då det gäller frågor. Men vi finns här för alla er om ni undrar över något. Emelie, jag skulle vilja att du repeterar det som vi har sagt idag. Så att du är med i samtalet lite, och har kunnat tagit in det vi har pratat om. 

- Ja, vad ska jag säga, sa jag. Min tumör är tillbaka och går inte att operera bort då allt skulle kunna bli värre då den sitter konstigt till. Att mina behandlingar inte hjälper med det finns inget att göra för att bota sjukdomen, bara lindra. Något mer kommer jag inte ihåg, sa jag ledsamt. 

Doktorn sa att i situationer som dessa är det normalt att man inte kan ta in mycket information. Man blir som avskärmad. 

- Är det några andra frågor eller funderingar som du har Emelie? 

- Kommer jag att dö nu?, sa jag. Fast att jag inte ville. Det var som att det flög ur min mun och jag kunde inte stoppa det. Jag sa det bara. 

- Som situationen ser ut nu så kan vi som sagt inte göra något för att bota din cancer Emelie. Men vi ska se till så att du kan få leva så bra som möjligt ändå din sista tid. 

- Sista tid?, sa jag. Hur länge har jag kvar att leva då? Handlar det om år, månader eller dagar.?

- Man kan aldrig veta helt säkert. Det är inget som jag kan svara helt säkert på. Men om jag fick säga, så skulle jag nog säga att du har en begränsad tid kvar att leva. 

Hur kommer vi att gå vidare med detta nu då?, sa pappa. 

- Jag och mina andra kollegor kommer att lägga upp en planering om hur allt kommer att gå tillväga, som ni självklart också kommer att få vara delaktig i. Vi kommer att ta kontakt med olika arbetsteam ex. SSIH (speciallicerad sjukvård i hemmet) som också kommer att hjälpa till. Vi ska även ordna upp ett möte med kommunen som hjälper till då det gäller den biten. 

Jag ser att du börjar se trött ut Emelie. Vill du att vi ska avsluta?, sa doktorn. 

- Ja, jag tror nog att jag behöver gå och lägga mig ett tag, sa jag. 

- Jag förstår om det har varit mycket information att ta in på en gång. Vi kommer att gå igenom detta fler gånger. Det är som sagt svårt att ta in för mycket information i en situation som denna, sa doktorn. 

Då var samtalet avslutat. Mamma hade kört in mig i rullstolen som jag satt i, och ställt den vid fönstret. Jag satt och tittade ut över den blåa himlen. Jag kände mig så otroligt otroligt ledsen, men samtidigt arg. Plötsligt så var det nån jävla idiot som kom in och frågade om jag ville ha lunch. 

- DRA ÅT HELVETE!!!! skrek jag. Hon sprang ut lika fort som hon kom in. Och efter henne kastade jag en vas med blommor som mamma hade köpt. 

Vad håller jag på med? frågade jag mig själv. Detta är ju inte likt mig, det är inte jag. 

Jag visste fan inte vad jag skulle ta mig till. Jag kommer att dö, ensam och förjävlig. Sjuka Emelie, som ska dö. SJUKA, SJUKA EMELIE KOMMER ATT DÖ.... 

Jag grät och skrek, kastade saker omkring mig. Jag vill inte dö, skrek jag förtvivlat samtidigt som jag grät. Jag kände då en sån otrolig oro. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Helt plötsligt ville jag bara inte finnas. Det blev så otroligt jobbigt. 

Att jag inte kunde styra över detta som skulle ske. Det var inget som jag kunde bestämma. Jag fick ångest. Sån inåthelvete ångest fick jag. 

Då kom sjukvårdspersonalen in. De var tre stycken. En sköterska och två undersköterskor. Hon gav mig något i nålen. Hon sa att det var morfin och att det skulle hjälpa min smärta och ångest. Jag la mig ner i sängen efter att jag hade lugnat ner mig. Så somnade jag. 

När Emelie hade somnat gick vi ut och pratade med doktorn. Han gav oss olika visitkort för anhöriga. Olika telefonnummer som vi kunde ringa om vi hade några frågor. 

Han frågade också hur det kändes för oss. Jag menar, han förstår ju att det inte var bra. Men han frågade iallafall vilket visar att han bryr sig. Då kändes det bättre. 

Han pratade även om att det finns möjlighet för oss att få något som kallas för närståendepenning om vi skulle vilja vara hemma och ta hand om Emelie.  

Det kände så bra att så många visade empati tyckte både Tomas och jag. 

Även fast det kändes jobbigt att veta att min dotter har en begränsad tid kvar att leva. Så kändes det ändå bra att veta det. Att de är ärlig och säger det och inte ingår med falska förhoppningar. Nu så hinner man ändå på något konstigt sätt förbereda sig. Och Emelie hinner uppleva saker som hon vill, hon hinner säga förlåt till dem hon gjort sig ovän med och hon hinner spendera sin sista tid här med oss. 

Behandling. 

- Självklart så kommer vi i bästa mån att försöka att behandla din sjukdom Emelie, sa doktorn. Beroende på var tumören sitter så får mina patienter olika behandlingar. Genom våra undersökningar så kunde man se att din tumör ligger och trycker mot ditt syncentrum och där av dina symtom. Att du har sett suddigt och fått synfälltsbortfall. Det har inget att göra med att du behöver skaffa glasögon, det är din sjukdom som har orsakat det. Min tanke är att du ska få genomgå en operation för att försöka få bort tumören i hjärnan, och därmed lindra dina symtom. Men en operation kommer tyvärr inte att räcka. Ännu en gång kommer du behöva genomgå cytostatika behandlingar och även strålbehandlingar. 

De förberedelser som du kommer behöva ta innan operationen är att duscha dagen innan och samma dag, med ett bakteriedödande medel som heter descutan. De kommer även att ta prover och se till så att allt annat står rätt till. ex. blodsocker, kolla hur hjärtat mår och blodtryckskontroller. Från midnatt dagen innan så kommer du att behöva fasta, d.v.s inte äta eller dricka. På operationsavdelningen kommer du att få något som heter narkos. Det är ett läkemedel som kommer göra att du känner dig trött och där av sova under operationen. Man kommer även att raka bort en liten del av håret. Detta för att det är där man kommer att göra ingreppet. För att man ska kunna komma åt tumören behöver man göra en liten öppning i skallbenet. Hjärnan har olika skikt. Hårda hjärnhinnan ligger ytterst och är kraftigast. Spindelvävshinnan är den mellersta hjärnhinnan och följer hårda hjärnhinnan. Hinnan har fått sitt namn från att den är tunn som ett spindelnät. Mjuka hjärnhinnan ligger innerst och följer hjärnans yta. Hjärnans små blodkärl omsluts av hinnan. När jag har hittat tumören tas så mycket som möjligt bort, samtidigt som vävnaden omkring ska skonas så mycket som möjligt. För att inte den friska vävnaden ska komma till skada, sugs ofta tumörerna bort. När operationen är klar sätts skallbenet fast igen. Efter att operationen är färdig kommer du att få vara under uppsikt här på sjukhuset i några dagar, sa han. 

Efter operationen kommer vi även att genomgå en strålbehandling. Eftersom tumörerna ofta växer in i hjärnvävnaden runt omkring är det svårt att få bort alla tumörceller vid en operation. Det gör att tumören ofta kommer tillbaka. Då du ska genomgå din strålbehandling kommer det troligen att vara i fem dagar i ca sex veckor. Strålbehandlingen kommer att anpassas till dig Emelie på så vis att du kommer att få en ställning som gör att du kommer att få din strålbehandling på samma ställe vid varje tillfälle. Strålningen ges alltid från olika håll för att koncentrera strålningen i tumörområdet och minska strålningen till den friska delen av hjärnan. Strålningen ges i små doser och upprepas på samma sätt vid varje behandlingstillfälle. Strålningen gör inte ont på något vis. Det som kan hända efter behandlingen är att man kan få en svullnad på hjärnan, som kan göra att du får huvudvärk och illamående. Med hjälpa av kortison så kan svullnaden minska och symtomen lindras. En tid efter strålbehandlingen kan det bli att man tappar hår i det behandlande området. Eller att huden får lite rodnad. Mot slutet av behandlingen kan den friska hjärnan börja bli trött och man kan då få liknande symtom som man hade när man blev sjuk. Man kan också ha svårt att koncentrera sig och lätt bli irriterad och uttröttad. Även dessa biverkningar kan lindras med kortison. Dessa symtom kan sitta i under fyra till sex månader. 

Du kommer även att få genomgå en cytostatika behandling. Cytostatika är en grupp läkemedel som främst används mot olika cancersjukdomar. Medicinerna fungerar genom att döda cancercellerna. Cytostatika kan också få cancerceller att sluta växa. Tidigare har dessa läkemedel ofta kallats för cellgifter.

Cytostatikabehandling är ofta påfrestande för kroppen. När man har fått en cancersjukdom måste jag därför överväga om det är en lämplig behandling. Ibland är det bättre att behandla med strålbehandling, andra typer av läkemedel eller att inte behandla alls. Oftast får man cytostatika direkt i blodet genom dropp genom en CVK (central ven kateter). Det tar vanligen upp till några timmar. Man behöver oftast bara vara på sjukhuset under de timmar man får droppet.

Vanligtvis behandlas man några dagar i följd, sedan görs ett uppehåll på några veckor innan en ny behandlingsomgång påbörjas. Cytostatika angriper inte bara cancerceller utan också friska celler. Det gör att man ofta får biverkningar. Vilka biverkningar man får och hur svåra de blir beror på vilka sorters cytostatika som används, hur höga doser man får och hur många behandlingsomgångar man går igenom. Hur känslig man är för olika typer av biverkningar varierar även från person till person. Man kan till exempel må illa, tappa håret eller drabbas av infektioner. Man kan även få problem med munnen, magen och gå upp eller ner i vikt. Något som också kan påverkas är dina blodvärden, vilket kan göra att om du får ett lågt HB även kan uppleva yrsel. Ofta finns mediciner som kan hjälpa mot biverkningarna. För att få hjälp är det därför viktigt att berätta för personalen hur man mår av behandlingarna. När behandlingen är klar brukar biverkningarna gå över. Ett stort problem vid cytostatikabehandling är att cancercellerna kan utveckla resistens, det vill säga bli okänsliga för behandlingen. Detta beror på att cancercellerna kan skydda sig mot cytostatika på olika sätt. De kan till ex. skaffa sig en pumpmekanism som kan pumpa medel ur cellerna. Det gör att läkemedlen inte längre har någon effekt på tumören. Risken för resistens ökar ju längre tid behandlingen pågår. Därför är det viktigt att hela tiden utvärdera effekten av behandlingen till exempel genom röntgenundersökningar, kroppsundersökning eller genom att följa speciella blodprover. Vissa typer av cancerceller är resistenta redan från början. 

Efter att jag hade genomgått min operation så berättade läkaren att han inte kunde kunde få bort hela tumören och det var därför bra att jag även skulle genomgå strålbehandlingar och cytostatika behandlingar. Jag kommer att tillbringa större delen av min tid på sjukhuset fram över och kommer inte ha så mycket tid till att koncentrera min på skolan just nu. Efter operationen känns inte riktigt allt som det ska. Jag känner mig konstig. Det känns inte riktigt som, jag. 

Jag hade fortfarande inte riktigt förstått att jag var sjuk. Igen. Malingt melanom och hudcancer. Fan också. 

Med tanke på att hela tumören inte är borta så hoppas jag verkligen att cytostatika och strålbehandling kommer att göra nytta. 

Tur att det är sån fin personal som är så trevlig och vill mig allt väl. Min anhöriga finns mig nära och jag får den bästa vården och omsorgen jag kan få. 

Beskedet. 

Det var mamma som tvingade mig dit. Jag satt i det kalla väntrummet och väntade på min tur. Jag skulle tydligen få genomgå massa undersökningar. Jag ville inte vara har. Igen. På sjukhuset igen. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig komma tillbaka hit igen. Jag är ju frisk. Jag hade fått en läkartid hos Dr. Lindholm. Lars Lindholm. Han var neurolog. 

- Hej Emelie, mitt namn är Lars och jag är neurolog. Vad är det som har tagit dig hit idag?  

Jag satt tyst ett tag, visste inte riktigt vad jag skulle säga. För jag ville ju egentligen inte ha ett svar på min fråga. "Jag har har dommningar i armen, kräkts två gånger och har haft ofantligt ont i huvudet. För att inte tala om att jag har fått synfälltsbortfall.", sa jag snabbt. 

- Mmm, jaha okej. 

Han frågade hur länga jag har känt av dessa symtom, om de hade uppstått förut och hur länge de brukade vara. Var det vid något speciellt tillfälle som symtomen uppkom? Han frågade också hur jag har upplevt hela situationen och om jag har känt av att jag har varit mer eller mindre trött. Han frågade mig också om jag någon gång tidigare i livet har haft någon tumörsjukdom. 

- Ja, sa jag. Malingt melanom. Hudcancer alltså. 

Dr. Lindholm frågade även om vilka typer av behandlingar som jag tidigare har genomgått och om jag genomgår någon behandling just nu. 

Han sa att han också ville testa mina nervfunktioner ex. reflexer, balans, muskelstyrka och ögonrörelser. Jag fick sitta på britsen medan han försiktigt slog med en pinne mot mitt ben. Trotts att jag satt stilla med benet så träffade han en punkt under min knäskål, som gjorde att mitt ben lyfte sig ofrivilligt. Han sa iallafall att det var normalt. 

Sedan skulle jag prova att stå på ett ben och hålla balansen. 

Aj, jäklar mitt knä, så låg jag på backen. 

- Mmm, sa Lars. Hur gick det? Var det svårt att hålla balansen?

- Ne, det var det inte! sa jag surt. Det såg du väll, jag ramlade lite bara. 

Sen var det dags att prova min muslestyrka. Han korsade sinar armar och tog tag i mina händer. 

- Kläm åt mina händer sa han. 

Jag tog i så hårt jag kunde. 

- Mmmm, sa Lars. Det var ju normalt det. 

Till sist så skulle han till att prova min ögonrörelse. Han bad mig att sitta rakt fram med huvudet och följa hans finger som har drog åt sidorna. Han sa att jag inte riktigt kunde hänga med med blicken då han flyttade sitt finger. Det såg som ryckigt ut sa han. 

Han kontrollerade även mitt minne och logiska förmåga genom att säga några ord, som jag sedan efter ett tag skulle repetera igen. 

- Då var den biten klar, sa han högt och tydligt. Nu kommer vi även ta ta lite andra typer av tester. Olika röntgenundersökningar. 

Den första röntgen undersökningen som jag skulle få genomföra var datortomografi. Han sa att det var en typ av röntgen som man ska ligga som på en brits. Senan åker den in igenom en stor ring som är själva kameran. Det är viktigt att man ligger stilla för att bilderna ska blir så bra som möjligt. Undersökningen kan ta mellan 5-20 minuter och det är ingenting som kommer att göra ont. Ibland kan man få en kontrastmedel intravenöst för att bilderna ska bli ännu tydligare. Förberedelserna inför detta brukar vara att man tar ett blodprov för att se att njurarna fungerar som dom ska innan man får kontrasten. Detta för att se att kroppen klarar av att göra sig av med kontrasten då det är dags. Man kan både få kontrasten oralt eller intravenöst, ofta brukar man få den oralt om man ska göra en undersökning av magen. Om man får kontastvätskan oral kan man ofta bli lite orolig i magen efter undersökningen. Om man får vätska intravenöst så brukar man ofta känna en varm känsla i kroppen som sedan går över ganska så snabbt. Man kan också få en metallsmak i munnen och känna att man lätt blir kissnödig. Om det inte är så att man fastar så är det viktigt att dricka mycket vatten för att hjälpa vätska att komma ur kroppen så fort som möjligt. 

Med denna typ av undersökning så kan man se de flesta organen i kroppen. Denna typ av undersökning kan även kallas för DT eller CT. På denna undersökning kan man även se om tycket är förhöj i hjärnan, som kan tyda på en blödning eller tumör. 

Efter att jag var färdig med den undersökningen så ville läkaren även att jag skulle göra en magnetundersökning då han inte riktigt kunde se på den tidigare undersökningen. Detta är också en typ av röntgenundersökning som bygger på magnetfält och radiovågor. Man ligger på en brits som åker in i en tunnel som är själva kameran. Undersökningen tar mellan 20-45 minuter. Man bör inte ha med sig bankkort, mobiltelefon eller mycken in i undersökningsrummet. Om man ska ta bilder av huvudet ska man också tänka på att inte ha smink eller hårprodukter. Under en vanlig undersökning tas det ca 100-300 bilder. Ibland kan det kännas lite obehagligt att ligga i ett trångt utrymmer under lång tid. Därför kan man erbjudas att få lugnande läkemedel.  

Då den undersökningen var färdig så ville läkaren även att jag skulle göra en LP. en sk. lumbalpunktion. läkaren sticker in en tunn nål mellan ryggkotorna i nedre delen av ländryggen för att komma åt den vätska som omger ryggmärgen. Då provet ska tas får man sitta framåtböjd eller ligga på sidan. Undersökningen tar ca 30 min och kan därför vara bra om man ligger så skönt och avslappnat som möjligt. Provet tas med en mycket tunn nål och man kan känna ett tryck, men det brukar inte göra ont. När nålen gått igenom huden förs den in i ryggradskanalen som innehåller ryggvätska. På det sättet kan ryggvätska droppa ner genom nålen till ett provrör. Dessa prover brukar tas för att se om det ex. rör sig om en hjärnblödning eller hjärntumör. Eller någon typ av infektion i hjärnan. 

Eftersom att jag tidigare har haft hudcancer så ville doktorn bara också ta en titt på mina leverfläckar. Man kollar så att leverfläcken inte är oregelbunden i formen, ojämn i färgen eller i kanterna eller om det är över 5mm brett. På hudkliniken kollade jag upp mina födelsemärken i ett sk. dermatoskop. Vid den minsta lilla misstake om malingt melanom så opererar man bort födelsemärket. Efter operationen så kollar man på födelsemärket i ett mikroskop. Detta för att kunna fastställa om den är godartad eller en cancertyp. 

Den sista typen av undersökning som han ville att jag skulle genomgå var en sk. biopsi, ett vävnadsprov. För tumörsjukdommmar i hjärnan och för alla typer av tumörsjukdomar krävs det nästan alltid att man gör en biopsi för att säkerställa vilken typ av sjukdom det handlar om. Ingreppet görs på en sk. neurologisk klinik och man brukar oftast få komma dit dagen innan för förberedelser. Då man ska ta provet är det viktigt att man träffar rätt. Därför brukar man skruva fast en ställning i skallbenet som ska underlätta undersökningen. Man lägger först lokalbedövning, sedan sätter man ställningen på plats. Man brukar oftast inte vara sövd under undersökningen, men om patienten önskar så kan man få lugnande eller muskelavslappnande. 

Efter att alla undersökningar var färdiga så fick jag gå hem. Ännu en gång snurrade mina tankar i huvudet och jag kunde inte hjälpa att tänka att min cancer var tillbaka. 

En vecka senare fick jag komma tillbaka till Dr. Lindholm. Ännu en gång satt jag ute i väntrummet på att få möta hans ord. Ut från hans rum kom än gråtande ung man i 20- års åldern. Stackarn, tänkte jag. Jag ville verkligen inte gå in dit, samtidigt som jag ville. Jag ville få en bekräftelse på att det verkligen inte rörde sig om att min cancer var tillbaka. Jag kunde knappt tänka. Fan också. Jag vill inte. Ville bara bryta ihop. Lägga mig ner på det svala golvet, med en mjuk filt och bara stänga av. 

Idag var mamma och pappa med mig. Det kändes ändå tryggt så. Min mamma har alltid varit som min bästa vän och alltid en person som har ställt upp för mig, vad det än gäller. 

Nästa person som kommer ut från rummet är Dr. Lindholm. 

- Emelie, nu är det din tur. 

De steg jag tog mot hans rum var nog de tyngsta steg jag någonsin har tagit i hela mitt liv. Jag ville tro att det inte var något anmärkningsvärt han hade att säga, jag vill verkligen det. 

- Var så god att sitt kära ni, sa Lars. Jag har tittat på Emelies olika röntgenbilder och prover och jag måste tyvärr säga att det ser inte bra ut. På bilderna som vi har tagit så kan man se att du har fått en sk. dottertumör från din hudcancer som tycks vara tillbaka. Då jag docktorn på hudkliniken kollade på dian leverfläckar så kunde han se att den var malign (elakartad). Vid malingt melanom så kan det följa med lymfbanorna och sprida sig. 

Jag kramade åt mammas hand allt vad jag någonsin kunde, jag ville bara skrika! 

- Vanliga symtom som kan uppstå vid hjärntumör är att man får förändrad känsel, man kan få synfälltsbortfall, förlamningar, svårt med talet, krampanfall, svår huvudvärk, yrsel och kräkningar. Symtomen beror på var i hjärnan tumören sitter. Med hjälp av undersökningarna och prover så kan man se att din tumör Emelie sitter nära syncentrat i hjärnan. Oftast är orsaken till hjärntumör okänd. Man kan få både primära tumörer och dottertumörer. En primär tumör menas med en tumör som utvecklas i hjärnan. En dottertumörer är en hjärnmetastas från någon annan cancer sjukdom i kroppen. I ditt fall ser det ut som att din dottertumör kommer från din hudcancer. För att kroppen ska fungera så delas det hala tiden celler. I cellen finns det en styrgen, då den får "fnatt" så fortsätter den att oregelbundet dela på sig. det är då det bildas en tumör. Det är sällan man får primära tumörer i hjärnan, oftast är det dottertumörer från någon annan typ av cancer. 

Men något som har visat sig ha betydelse för bildning av cancertumörer i hjärnan är miljöfaktorer, olika kemikalier och tidigare påverkan av joniserande strålning. Ibland kan ärftlighet ha en inspelande faktor. 

Mamma och pappa ställde fråga på fråga som läkaren och sjuksköterskan försökte svara på så bra som möjligt på. Mammas tårar rann obehindrat ner från hennes släta kinder. Pappa kramade om mammas hand tills att den var blå.

Jag bara satt där. Bara satt. Jag tänkte inte på att andas. Mina ögon hade för länge sedan suttit och stirrat sig bland på bilderna som var framför mig. Min tumör. Min hjärntumör. Kunde inte förstå. Jag ville inte förstå. Jag ville inte veta. Vill inte lyssna eller finnas till. Jag ville bara dö. 

Shit. Inatt hade jag ännu ett krampanfall. Var riktigt läskigt!! Under den senaste tiden har jag känt av att jag har fått dommningar och börjat se dåligt. Men det är säkert inget speciellt. Jag har också haft huvudvärk och kräkts. Kanske har jag fått magsjuka. Nu ligger jag här i sängen och mina tankar flyger åt alla håll. Det är säkert magsjuka, jag får väll låta bli att träffa Andreas på ett dag så att han inte också blir smittad. Jag kanske behöver skaffa glasögon. Ibland så kan jag inte fokusera vad saker föreställer och får liksom synfälltsbortfall. Bäst att jag bokar en tid hos optikern nu i veckan. 

Nu är jag klar. Jag har överlevt livet. Min stora rädsla om att förlora livet är övervunnen. Jag är fri från allt som har med sjukligheten att göra. Inga mer strålbehandlingar eller cytostatika. Jag ska leva livet här och nu och ta till vara på varje dag. Jag är frisk och så ska det förbli!